Just nu undervisar jag om Katrineholms historia i klassen där jag jobbar, vilket innebär att jag sätter mig in i detta lite extra. Katrineholm är en ung stad som byggdes upp kring järnvägen som kom hit för 150 år sedan. Det finns mängder av gamla bilder från sent 1800-tal och framåt, några har jag i tryck hemma - andra finns inscannade på nätet. Även för dig som inte är från trakten kan dessa bilder vara av intresse tror jag.

Se bara vilket vackert foto nedan, en gatovy från 1920-talet där en flicka i vit klänning vandrar ner för dåvarande Magasingatan. Gatan heter idag Drottninggatan


Bilder från Katrineholm kan du hitta på Katrineholmiana
Bilder från Södermanland hittar du i Sörmlands museums digitala bildarkiv.

S:t Laurentii kyrka ligger mitt i Söderköping. Kyrkan är uppkallad efter påven Sixtus II:s ärkediakon Laurentius som led martyrdöden under andra hälften av 200-talet. Den första kyrkan på plats tillkom under sent 1100-tal men den kyrkan förstördes i en brand 1494. Den första kyrkan som man vet om från denna plats var av sten. 1400-talskyrkan var målad på utsidan med bibliska motiv och en målning av Jesus som väcker upp de döda på den yttersta dagen. Idag ser kyrkan mycket annorlunda ut än då, under århundradenas gång har det byggts till och byggts om. Idag har S:t Laurentii den stil som brukar kallas för baltisk tegelgotik eftersom liknande kyrkor i gotisk stil återfinns i många av Östersjöns hamnstäder.

Predikstolen är från 1600-talet, men målad 1723



I taket hänger ett krucifix daterad till 1400-talet 


Altarskåpet av ek är från 1500-talet och föreställer begråtandet över den döde Jesus.

En bit upp mellan runstenen Sö 54 och Blacksta kyrka hittar ni denna sten som har daterats till slutet av 1000-talet på grund av användandet av o-runan istället för u-runan. Det är en ståtlig sten med ett vackert ringkorsmotiv, dock ser man tydligt att runstenen varit sönder i flera delar. Under 1800-talet sprängde den dåvarande markägaren stenen eftersom han trodde att det fanns en skatt gömd under den - vilket det såklart inte fanns. Senare sattes stenen ihop igen och fick sin nya placering. Den stod först närmre den andra runstenen.

"Torsten lät resa denna sten efter sig själv och sin son Hävner. Till England hade den unge kämpen farit, blev sedan hemma till sorg död. Gud hjälpe deras själ! Brune och Slode de ristade denna sten."


Läs mer om tolkningen av det som står på denna sten på den bästa runsiten på nätet - Svenska Runstenar!

Under renoveringen av St Laurentii kyrka, Söderköping, 1965 påträffades en runsten inmurad i kyrkan. Trots att runstenens inskrift är relativt grund och att en flaga på stenen vid texten hade uppstått kan man ändå utan tvivel läsa inskriften. Den berättar om Gunnvat (Gunnvhatr) som rest stenen efter sina två söner. Namnet Gunnvat är annars inte påträffat i Östergötland men har hittats på några få andra stenar i Sverige, bland annat i Uppland. Gunnvat anses därmed vara ett ovanligt förekommande namn så vitt vi kan veta. Namnet kan vara en sammansättning av substantivet strid (gunnr i fornisländskan) och adjektivet hurtig (hvatr).
Sönernas namn var Torsten och Torlak.




Idag är stenen rest bredvid St Laurentii kyrka. Den är daterad till tidigt 1000-tal och på den finns ett kors och en drakslinga med text:

Gunnhvatr reste sten denna
efter Torsten och Torlak, söner sina



This is a rune stone, found in a church in Söderköping 1965. This stone was risen by Gunnvat who wanted to make this stone in memory of his sons Torsten and Torlak. It has been dated to around the year 1025.

I Nordisk familjebok, upplagan från 1800-talets slut, kan vi läsa lite om julen, ordets ursprung med mera. Mer kan ni läsa på Projekt Runeberg.


Jul, kristenhetens förnämsta högtid, firas till
minne af Jesu födelse. Ordet jul, Isl. jól, är af
omtvistadt ursprung. Den vanligaste förklaringen är
den, som framställdes redan af O. Rudbeck, enligt
hvilken ordet är en biform till Sv. hjul (hjulet
var vintersolståndets symbol). Ihre framkastar den
förmodan att det möjligen härstammar från Angels.
geôl, som stundom betecknar månaden December.

Den svenska julhögtiden ingår d. 24 Dec. (julaftonen)
och afslutas d. 6 Jan. (trettonde-dagen). Förr
varade julen t. o. m. d. 13 Jan. (tjugonde-dagen,
Knuts dag; deraf det gamla uttrycket "Tjugondag-Knut
kör julen ut") och räknade då flere helgdagar
än nu (helgdagarna 3:dje-dag- och 4:de-dag-jul
m. fl. afskaffades genom k. förordn, d. 4
Nov. 1772). – Den verkliga tidpunkten för Jesu
födelse hafva hvarken de heliga skrifterna eller
traditionerna bevarat, och den var länge föremål för
lärda meningsbyten mellan de helige fäderna. Det
var emellertid inom den vesterländska kyrkan, som
man först (omkr. midten af 4:de årh.) började fira
d. 25 Dec. (juldagen) såsom dagen för Jesu ankomst
till jorden, och i slutet af 4:de årh. upptogs detta
bruk äfven af den österländska kyrkan. Inom denna
hade man förut (allt ifrån 3:dje årh.) firat d. 6
Jan. (Epiphania) såsom Jesu födelsedag. Det var en
särskild och djup tanke, som låg till grund för valet
af d. 25 Dec.: i det jordiska ljusets återvändande såg
man nämligen en symbol af det för verlden uppgångna
andliga ljuset.

Äfven ur en annan synpunkt var denna
tid egnad att företrädesvis göras till en kristen
hufvudfest. Af ålder firade nämligen de flesta gamla
folk just vid denna tidpunkt naturens återuppvaknande
med offerfester, helgade åt den eller de gudar,
som representerade dessa nyvaknade krafter. Sådana
fester voro judarnas "tempelinvigningsfest",
grekernas "chronia", romarnas "saturnalia" och
nordbornas "midvintersblot (jólablót). Äfven af
kelterna betraktades nämnda tid såsom helig. En
del af de plägseder, som voro förbundna med dessa
urgamla fester, gick upp i den kristna högtiden, som
deraf erhöll en egendomlig prägel. Många af dessa
ursprungligen hedniska bruk kunna ännu återföras
till sin gamla källa. Sålunda äro t. ex. det i
norden gängse bruket att på julaftonen "doppa" (se
Dopparedagen) i de sjudande kött- och fläskgrytorna,
seden att om julnatten hvila på halm (bruklig redan
vid de gamla offergästabuden), jul-ljusen, julskinkan
(som leder sina anor från den åt guden Frö helgade
julgalten), kappåkningen från julottan (annandagens
"Staffansskede" i Helsingland) äfvensom en
mängd julskrock och jul-lekar, "julbocken" och
andra karnevalsupptåg m. m. rena lemningar af
nämnda förgångna kulturstadium.

Äfven bruket af "julklappar" är äldre än kristendomen. Det florerade
redan hos romarna, hvilka under saturnalierna
tilldelade hvarandra små gåfvor (Lat. strena, hvaraf
Fr. étrenne, nyårsgåfva), såsom frukter, blommor,
vaxljus o. d. Den bland de germanska folken numera
"brukliga "julgranen" går, hvad norden vidkommer,
ej hundra år tillbaka. I Tyskland är den äldre,
om det också ej kan bevisas, att den brukades före
reformationen. Bruket att utomhus uppsätta granträd
eller stänger med granruskor (ett motstycke till
midsommarens "majstänger") är deremot mycket gammalt
i norden och utgör tvifvelsutan en lemning af den
trädkult, som de hedniske germanerna idkade. Såsom en
lemning från forna tider kan slutligen nämnas bruket
af bröd i djurformer (s. k. "julkuse", "nisse och
nasse" m. fl.). – Kyrkan sökte med framgång bekämpa
de gamla hedniska ceremonierna och offerbruken dels
derigenom att hon helgade många af dessa såsom
goda kristna plägseder (så t. ex. fick julhalmen
en alldeles ny betydelse, såsom en påminnelse om
Frälsarens vagga, krubban), dels derigenom att hon
till sin egen kult lade en yttre prakt, som särskildt
vid julen tog form i bl. a. dramatiska framställningar
af Jesu födelse (krubban med barnet, herdarna, de vise
männen o. s. v.) samt första barndom. Dessa upptåg
blefvo uppslaget till de julsånger och juldramer som ännu
mångenstädes äro oskiljaktiga från julen.

Här kommer första delen från min favoritdokumentär om Axel von Fersen, av Herman Lindqvist.



Köp filmen som DVD här<---

Telegram. Bildskämt i Söndags-Nisse – Illustreradt Veckoblad för Skämt, Humor och Satir, nr 50, den 15 december 1878

Durán Textiles är en favorit vad gäller historiska klädnader, just eftersom de tar fram tyger som liknar de historiska orginalen och visar upp otroliga klädnader av de tygerna. Här kommer text och bild från deras hemsida. Läs vidare där<----

Durán Textiles har i samarbete med Uppsala Domkyrka tagit fram ett handtryckt tyg med förebild från det vävda sidenet i den berömda drottning Margaretas gyllene kjortel.

Text av Martin Ciszuk, Foto Laila Durán

Det rekonstruerade screentryckta mönstret har samma skala som det vävda originalet och färgställningen i guldgult och mörkrött motsvarar det ursprungliga tyget, där botten utgörs av guldtrådar bundna av gult silke och mönstret av tunna linjer av den rödvioletta grundväven i satin. Mönstret består av en ananasliknande frukt omgiven av små blommor och inramad av spetsovaler formade som girlanger av lagerbär med spetsiga blad. Där rankorna går samman sitter öppna kronor och klasar med granatäpplen, symboler för kungamakt och fruktbarhet passande för en kunglig brudklänning. Vävtekniken kallas diasper, med ett modernt franskt namn lampas, vilket är en teknik med dubbla varp och inslagssystem. Tyget är vävt i norra Italien i början av 1400-talet. Guldtråden är framställd av förgyllt silverlan som spunnits kring en kärna av silke. Detta gör tyget mycket tungt och otroligt dyrbart.

Klänningen i Uppsala domkyrka kallas drottning Margaretas gyllene kjortel. Margareta Valdemarsdotter regerade Danmark, Sverige och Norge och skapade Kalmarunionen 1397. Enligt en tradition var den gyllene kjorteln hennes brudklänning då hon, som var dotter till den danske kungen Valdemar Atterdag, som sexåring giftes bort med kung Håkon av Norge år1363. Klänningen hängde vid hennes grav i Roskilde Domkyrka och togs som krigsbyte på 1600-talet av den svenske kungen Karl X. Efter kungens död överlämnades klänningen till Uppsala domkyrka, där den fortfarande är utställd i kyrkans skrud- och skattkammare.

Den gyllene kjorteln är unik som det enda bevarade medeltida kvinnliga galaplagget som bevarats ovan jord i Europa. Klänningens attribution och datering har diskuterats livligt av flera forskare. 1993 gjordes en C14 datering av silket och linnefodret i klänningen. Denna visade att tygerna tillverkats mellan 1403 och 1439. Drottning Margareta dog 1412. Klänningen är därmed knappast hennes brudklänning, men har antagligen burits av henne i slutet av hennes liv. Lagningar och slitage i fållen visar att den gyllene kjorteln har använts av en levande peson, men förmodligen har den också använts vid drottningens begravning. Under medeltiden var det vanligt att utforma begravningsprocessioner med skulpturer i helfigur av de avlidna kungligheterna klädda i egna kläder och regalier.

TORER RESTE DENNA STEN EFTER SIN SON GYRD OCH GJORDE SPÄNGER ÖVERSONEN - så har Riksantikvariatämbetet tolkat texten som står på stenen ute vid Ålsäter i Södermanland. Just att göra spänger är ett uttryck som jag fastnat vid och som gör stenen lite extra intressant.

I Södermanland finns det sexton stycken runtexter om just att anlägga en bro eller spänger (som på vikingatiden kunde betyda fribro, vägbank och iordningsställt vadställe). Detta var en from handling enligt de kristna och att de för sonens minne gjort detta visar att det var en kristen familj som rest stenen. Korset i mitten av stenen bekräftar detta.

 Stenen är daterad till Vikingatid. Den har tidigare varit trasig men är lagad med cement.


ᚦᚢᚱᛅᛅᛦ ᛬ ᚱᛅᛁᛋᛏᛁ ᛬ ᛋᛏᛅᛁᚾ ᛬ ᚦᛅᚾᛋᛁ ᛬ ᛅᛏ ᛬ ᛋᚢᚾ ᛬ ᛋᛁᚾ ᛬ ᚴᚢᚱᛦ ᛬ ᛅᚢᚴ ᛬ ᚴᛁᛅᚱᚦᛁ ᛬ ᛋᛒᛅᚾᚴᛅᛦ ᛬ ᚢᚡᛁᛦ ᛫ ᛋᚢᚾ
þuraaR : raisti : stain : þansi : at : sun : sin : kurR : auk : kiarþi : sbankaR : ufiR * sun :

English translation: "Þórir(?) raised this stone in memory of his son Gorm/Gyrðr(?) and made foot-bridges over (= in memory of) the son."